Death Ship

Jaha då har jag sett en av de filmer som har blivit något av en kultklassiker bland skräckfans. Ofta hör man talas om att just den här filmen var en av de första skräckfilmer man såg som liten. Jag har totalt lyckats missa den under alla år. Är den då värd att få kallas kultklassiker?
Jadå det tycker jag nog att den kan. Inspelad med en ganska liten budget 1980 och med ett par rejäla glapp i både logiken hos en del av rollfigurerna och i själva storyn.
Det är inget att klaga på tycker jag för det är just sådana små skavanker i manus och berättande som jag finner tilldragande i de här gamla rullarna.
Filmen är ganska snabbt berättad och blir egentligen aldrig långtråkig. Det man kanske saknar lite är avsaknaden av gore. Visst flyter det lite blod men en gnutta till hade inte skadat.
Skådespelarna tycker jag är bra, George Kennedy och Richard Crenna passar bra in i sina roller. Barnskådespelarna i filmen är faktiskt inte så usla de heller.
Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så infinner sig ibland en viss känsla när man ser en film, en sådan där känsla som är så svår att sätta fingret på. Så känner jag när jag ser Death Ship. Filmen är inte perfekt men den känns rätt helt enkelt. Hade jag sett den när jag var en nyfrälst skräckdiggare så hade jag nog kunnat bli åtminstone lite skrämd av den, men nu käns den mest mysig på något sätt.
Jag måste rekommendera Death Ship till de som inte sett den för det är en skön film med ett par minnesvärda scener, och för att det är så skönt att upptäcka sådana här relativt gamla pärlor och inse att det gjordes förbannat charmigt underhållande filmer innan datateknikens plastiga intåg.