Dead Silence

En ny rysare från skaparna av "SAW", det låter väl inte dumt? Det är inte så dumt heller, inte för att deras senaste film på något sätt är nyskapande utan bara för att den är bra och det räcker ganska långt tycker jag. Dead Silence är en mysig rysare som skrämmer sådär lagom mycket i höstrusket. Jag läste en recension av filmen där recensenten menade att för att få ut maximalt av filmen så krävs ett förstklassigt hemmabiosystem och en stor bild, kräver inte de flesta filmer det frågar jag mig då? Det är klart att en sådan här film ska ses i mörker och med volymen högt och helst ska den ses med människor som vet att man är tyst under en filmvisning, alternativt att man ser den helt ensam.

Vad man får här är en spökhistoria som ser bra ut, mysrysliga miljöer, läbbig spöktant som lösgör sig ur mörkret och som man gärna inte vill möta när man släckt nattlampan samt ett ljudspår som tillhör ett av de ruskigare jag hört, eller inte hört. Vad menar jag med det nu då? Jo, varje gång spökerierna i filmen ska till att dra igång så "sugs" allt ljud bort och det blir knäpptyst det enda som hörs är den vettskrämde skådespelarens andetag och ditt "tittarens" nervösa bitande på de allt kortare naglar som innan filmen började antagligen var längre än de kommer vara när väl filmen är slut. Detta trick med ljudet är genialt och inte bara till för att skrämmas utan är också en viktig del i filmens handling.

Jag gillade Dead Silence med den läbbiga spöktanten och filmens mysiga stämning, inget blodbad precis men mysig ändå.