Darkride

Så har jag till slut tagit mig igenom hela Dark Ride utan att somna. Fick jag ut det jag vill ha ut av en slasher måste jag fråga mig, svaret blir både ja och nej.
Som vanligt när det gäller slasherfilm så tar det alltid ett tag innan mördandet startar, likaså i den här filmen, men ett tag här är drygt 1 timme innan första tonåringen faller offer för mördaren. Den första timmen känns väldigt seg och när väl mördandet startar så tar det slut väldigt fort.
Miljön i filmen består till 90% av den gamla spöktunneln Dark Ride på ett nöjesfält, man känner starka vibbar från Tobe Hooper's Funhouse, som för övrigt är mycket bättre på allt. Ungdomarna känns ganska trista och man fattar inte tycke för någon av dem så när de väl börjar falla ifrån en efter en så bryr man sig inte nämnvärt. Mördaren är en vanlig trist förrymd mentalpatient utan den karisma som man vill ha av en slashermördare.
Nu till det positiva med filmen. Miljön i filmen är ganska cool men det är synd att den inte utnyttjas på ett bättre sätt. Ett av morden är faktiskt utfört på ett lite originellt sätt som höjer filmen lite från standardslashern. Annars är inte morden så intressanta och det vet vi som älskar slasherfilm att utan påhittiga eller blodiga mordscener så faller en sådan här film ihop som ett korthus.
Sammanfattningsvis kan jag säga att om filmen gjorts på det gyllene 80-talet hade den garanterat genomsyrats av den speciella känslan som nästan automatiskt infanns sig då. Nu känns den ganska tråkig, platt och utan det där lilla extra som gör en slasher så speciell.